Sudan
För de flesta är Sudan synonymt med Darfur och inbördeskrig. Knappast ett land de flesta skulle lägga till på listan över platser som man helst vill besöka. Vi hade inte heller några större förhoppningar av att Sudan skulle en plats värd att spendera någon tid i, trots att vi hade hört motsatsen från personer som varit där tidigare. Som så många gånger tidigare hade vi även denna gång fel.Kontrasten mot Egypten var slående när vi klev av färjan i Wadi Halfa (gränsstad mot Egypten). För det första så verkade det som tulltjänstemännen faktiskt gjorde sitt jobb och de gjorde det häpnadsväckande nog i en takt som skulle gett den egyptiska tulltjänstemannen akut magsår och hjärnblödning. Inte nog med det, de frågade inte heller efter pengar för att de exempelvis skulle råka ”glömma” att söka igenom din bil. Det verkade helt enkelt som att de faktiskt satte en ära i att göra sitt jobb på ett korrekt och professionellt sätt, något vi inte varit speciellt vana vid den senaste tiden. En stor skillnad mot Egypten var även att det var rent och inte låg tonvis med sopor överallt vilket troligen ledde till att för de flesta som vi reste med så gick magen tillbaka till sitt normala jag. Priserna var även hyfsat satta så det ständiga tjafsandet om priser var ett minne blott.
Ska man ta sig från Nordafrika till Östafrika så är den, i dagsläget, enda möjliga vägen att ta sig från Egypten via Sudan till Etiopien och därefter Kenya. Säkerhetsmässigt så har Sudan varit ett frågetecken för oss, inte minst med tanke på att en delning av landet är nära förestående. Dylika nationella amputationer brukar ju innefatta en hel del tandgnisslan, pangande och blodutgjutelse. Så varför skulle det inte bli så även den här gången? Från de norra delarna av Sudan vi skulle vistas i är det dock lika långt till de krigsdrabbade södra och västra delarna som från Borlånge till Albanien. Så här i efterhand så känns det som vi åkt igenom ett av de säkraste länderna på jorden. Det kan naturligtvis vara helt felaktigt men vi kände oss aldrig otrygga, vare sig vi tältade i öknen eller sprang runt i Khartum. Visst var polisen och säkerhetspolisen på oss men de var i de flesta fall mest nyfikna och försvann ganska fort. Jämfört med Egypten så var de även relativt få till antalet.
Från gränsstaden Wadi Halfa finns sedan 1-2 år tillbaka två asfaltsvägar som leder till huvudstaden Khartum. Resan går nu att göra på 1-2 dagar mot de 4-5 dagar det tog tidigare. Trots asfaltsvägen tog det oss 4 dagar att ta oss till Khartum, dels beroende på att en i vår grupp bogserade en quad/fyrhjuling och pga av att det var en väldigt vacker del av landet. När det var dags att slå läger så svängde man i stort sett bara av vägen och körde någon kilometer in i öknen och slog läger. Stjärnhimlarna var helt magiska. Inga störande ljus på många mil och klar vinterluft gjorde sitt.I Khartum var vi återigen tvungna att ordna med inresedokument. Ryktet gör gällande att någon kreativ person hade fått för sig att förfalska ett antal Carnet de Passage (bilens tullhandling) för att kunna ta in ett antal bilar i Etiopien, sälja dem och komma runt att behöva betala skatt. De Etiopiska myndigheterna blev lite griniga när de kom på detta och införde ytterligare ett krav på inresedokument. Utöver ett Carnet de Passage skulle man nu ha ett dokument från sin ambassad som deklarerade att man inte hade för avsikt att sälja bilen i Etiopien. Efter fyrtioelva mail och hjälp från vänner så fattade till slut svenska ambassaden i Addis vinken och gav oss ett dokument.
Det lär nog dröja innan Sudan blir ett charterland i klass med Thailand, inte minst för att 7 piskrapp väntar den som påträffas med att smutta på en öl. De fantastiskt vänliga människorna, landskapet och de historiska byggnaderna förtjänar dock mer utrymme i media än den idag ensidiga rapporteringen om landets regim, inbördeskriget och dess efterverkningar.
